Hämtat från Jan Milld

Under den rubriken skriver Bengt Westerberg i SvD den 22/3 -09:

"Tiden är inne att vidta kraftiga åtgärder för att motverka det hedersrelaterade våldet och förtrycket."

"STOPPA FÖRTRYCK I HEDERNS NAMN".

Under den rubriken skriver Bengt Westerberg i SvD den 22/3 -09:

"Tiden är inne att vidta kraftiga åtgärder för att motverka det hedersrelaterade våldet och förtrycket."

Bengt Westerberg har naturligtvis rätt.

Tiden är inne.

Och har så varit under två decennier...

Men vad ligger bakom detta förtryck? Hur har det blivit möjligt i Sverige?

En annan förutsättning är den politiska korrektheten och denna kultur av rädsla och följsamhet som kommit att förgifta och genomsyra det svenska samhället.

Ett aktuellt utslag av detta var vad som framkom i SVT:s "Uppdrag granskning" förra veckan om frekvensen av kusingiften bland utomeuropéer i Sverige och hur detta resulterade i genetiska defekter. Få läkare vågade uttala sig i frågan. "Taktfullt" hade sjukvårdspersonal avstått från att ens fråga föräldrarna till drabbade barn om eventuellt släktskapsförhållande.

Listan skulle kunna göras mycket lång på vilket pris som det svenska samhället nu får betala för denna tystnadens och feghetens kultur. Parallellen till Sovjetunionen och det forna Östtyskland blir slående: när problem inte kan öppet diskuteras betyder det inte att de försvinner. Tvärtom - de bara växer!

Men hur uppstod detta destruktiva samhällsklimat i Sverige?

Ingen har i det sammanhanget spelat en mer framträdande roll, ingen har varit mer pådrivande, än just Bengt Westerberg!

När han på valnatten 1991 demonstrativt reste sig ur TV-soffan och lämnade studion när Ian Wachtmeister kom in, då var detta en kraftfull signal. Detta förhållningssätt till politiska meningsmotståndare, denna aggressiva självgodhet, har sedan blivit normgivande: Med invandringskritiker skulle man inte kommunicera, gentemot dem gäller inte normala umgängesregler. De ska bara isoleras.

Redan i samband med folkomröstningen i Sjöbo 1988 hade Bengt Westerberg och Sveriges Radio manifesterat detta synsätt. Efter att Sven-Olle Olsson intervjuats satt Westerberg och andra i en studio och kommenterade vad han sagt, utan att han själv fick deltaga i diskussionen!

• I konceptet ligger en svart-vit världsbild och en utstämpling av dissidenter som "icke-rumsrena", som onda människor. Epiteten i sammanhanget är många: "främlingsfientlig", "rasist", "populist", osv. En sådan stämpling kan få inte bara sociala effekter - det kan få även påtagliga ekonomiska konsekvenser för den utpekade, genom avsked och yrkesförbud.

• Ett sjukt klimat skapas, där man inte skiljer på fakta och åsikter. Fakta som kan upplevas som obehagliga får ej föras fram - någon kan ju känna sig kränkt. Eller så kan dessa fakta "spela rasisterna i händerna". Således mörkar media om brottslingars etnicitet.

• Rädslan gör att medborgare inte bara själva avstår från att höra och se, känna och tycka. Det har dessutom skapats en beröringsångest, där det gäller att inte på något sätt ha kontakt med personer vilka redan är "besmittade". Ett fenomen som nu trängt in så långt att det omfattar även Sverigedemokraterna.

På så vis skapas "rättning i leden", och utförsbacken blir allt brantare. I godhetens namn odlar man fram ett brutalt samhälle, med en skenande våldsbrottslighet.

Bengt Westerberg pläderar för att "regeringen låter resa en bronsstaty föreställande Fadime .. i Sveriges riksdag. På statyns sockel ska hennes riksdagstal vara inskrivet på svenska, kurdiska och engelska."

Bättre vore att där resa en staty över Sven-Olle Olsson.

Hade man lyssnat på honom, då skulle Sverige idag inte ha så stora problem med vare sig hedersvåld eller annat våld.

Din kommentar har tagits emot. För att skydda bloggen mot spam, har jag aktiverat en funktion som innebär att Din kommentar måste godkännas. Detta sker endast första gången Du gör en kommentar. Jag godkänner Din kommentar så snart som möjligt. Det finns ingen anledning att sända in kommentaren igen.

Längre texter som Ni vill ha in som inlägg kan Ni sända till mig via e-post. Adressen uppe i vänstra hörnet på bloggen.

mvh/Björn

Till:
Sveriges Radio Program 1
Redaktionen för programmet Vågen
Redaktör Kim Nordberg

Ämne: Tobias Hübinette och ”svenskheten”

Den 17 mars 2009 sände Sveriges radio P 1 ett program med titeln Vågen på temat ”En ny svenskhet”. Bland gästerna återfanns Tobias Hübinette.[1][1] Mot bakgrund av hr Hübinettes antecedentia vill jag gärna veta av vilken anledning SR anlitat honom som expert på ”svenskhet”?

Var det i hans egenskap som grundare och chefredaktör för den förment antirasistiska tidskriften Expo? Eller var det p g a hans intensiva engagemang i Antifascistisk Aktion, AFA? Eller var det p g a hans kriminella och våldsamma förflutna?

Eller var det kanske rent av p g a hans tidigare uttalanden i ämnet?

I programmet sade hr Hübinette bl a att ”svenskheten är väldigt baserad på ras och rasvetenskap. Alla vet att en svensk är vit och att svensken inte bara är vit utan vitast av alla vita folkslag på jorden.” Jag förmodar att detta uttalande är ett av de forskningsresultat hr Hübinette kommit fram till i sin forskning i ämnet ”svenskhet.”

Programledaren eller övriga medverkande hade givetvis inget att invända mot detta något märkliga uttalande.

I programmet kallade sig hr Hübinette forskare: ”Nu kommer jag från forskarvärlden…” och ”den värld jag kommer från d v s forskarvärlden…”hette det – som ett mantra - vid flera tillfällen i programmet.

Det kanske var litet förmätet av hr Hübinette att åberopa sin tillhörighet i forskarvärlden med tanke på hur hans ”forskarkarriär” ser ut.

Den 17 juni 2005 skrev Josef El Mahdi i SvD om den strid som uppstått på Stockholms universitet p g a doktoranden i koreanska Tobias Hübinette granskats för sina texter om vita män. Orsaken till kritiken från universitetet var bl a att Hübinette i sin s.k forskning ”kartlagt” hur många Östasienforskare som gift sig med asiatiska kvinnor och därmed enligt Hübinette ”tagit dem som mångkulturella maskotar.”

Hübinette förklarade bl a varför vita män gifter sig med asiatiska kvinnor: ”Denna fetischiering (sic) av asiatiska kvinnor är nämligen ingenting annat än undanträngda pedofila böjelser som här kan komma till uttryck som en socialt accepterad blandrelation, dessutom hyllad som ett mångkulturell ideal. Därmed blir svenska män som bär på ’gula febern’ och därmed skriver in sig i en lång tradition av västerländska övergrepp utförda av europeiska kolonialherrar och amerikanska soldater till och med belönade för sin pedofila läggning.”

Hübinettes grova generaliseringar om vita män föranledde Institutionen för orientaliska språk vid Humanistiska fakulteten att plocka bort hans artiklar från universitetets hemsida. Professor Hans Aili var ”oroad över tendenserna i Hübinettes artiklar” och ansåg att ”det han skrivit var mer opinionsbildning än forskning.”

Professor Aili sade vidare att han ”å ena sidan skall förvara min doktorands yttrandefrihet. Det är viktigt med högt i tak här, Å andra sidan handlar det om att skydda universitetets trovärdighet.” I motsats till universitetet tycks Sveriges Radio inte ha några problem med att skydda sin trovärdighet.

Kritiken mot Hübinettes rasistiska åsikter var massiv. Anders Karlsson, Koreaforskare vid anrika School of Oriental and African Studies i London, SOAS menade att ”universitetets rykte riskerade att ta skada av Hübinettes åsikter.”

Gabriel Jonsson, lektor i koreanska, krävde i ett brev till den egna institutionen att hans kollega skulle ”stoppas från att kalla svenska mäns äktenskap med asiatiska kvinnor för koloniala övergrepp och pedofila böjelser.”

Sedan universitetets egna jurister granskat texterna konstaterade de med sedvanlig politisk korrekthet att ”de inte innebar förtal eller hets mot folkgrupp.”

På Josef El Mahdis fråga till professor Aili om det skulle ”varit möjligt att uttrycka sig så om andra etniska grupper?” svarade Aili att ”Nej, jag tror inte det hade gått. Då hade det blivit bråk. Eftersom vi är normen och majoriteten måste vi finna oss i att bli kritiserade på annat vis än andra grupper.”

Det är onekligen litet märkligt att Hübinette som i andra sammanhang hyllat rasblandning kallar vita mäns relationer med asiatiska kvinnor för ”gula febern.” I nr 1: 1994 av tidskriften Creol skrev den självutnämnde antirasisten Hübinette: ”Att känna och t o m tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa samhället! Leve anarkin! ”[2][2]

Forskaren Hübinettes kriminella bakgrund

Den 20 juni 2006 anhölls hr Hübinette för mordbrand och försök till mordbrand. Sedan han tänt eld på sin f d sambos lägenhet försökte han anlägga mordbrand hos hennes nye man. Den f d sambon berättade i Aftonbladet den 21 juni 2006 att hon haft besök av sina f d sambo som gått ut på balkongen, tänt eld och flytt från lägenheten. När kvinnan ringde sin pojkvän som bodde i ett studentområde i Solna berättade han att någon precis varit inne i hans trappuppgång och försökt tända eld på en bunt tidningar. Det blev rökutveckling men elden fick aldrig fäste. Hübinette greps när han några timmar senare återvände till kvinnans lägenhet. I samband med rättegången beslöt Stockholms tingsrätt att låta sinnesundersöka hr Hübinette.

Redan under sin tid i AFA skaffade sig Tobias Hübinette ett digert syndaregister. Han har dömts för ett stort antal olagliga aktioner bl a sabotage, uppvigling, grov uppvigling, förtal, ofredande, trakasserier, hot, skadegörelse samt för att ha vandaliserat en kyrka.

1992 dömdes Tobias Hübinette till fängelse för uppvigling. Den 11 oktober 1995 dömdes till villkorlig dom och skadestånd för att ha skickat ett stort antal hotbrev till ett flertal privatpersoner och i några fall till deras arbetsgivare där de anklagades för rasism. [3][3]

Hübinette har t o m själv erkänt att han misshandlat barn och äldre människor. I nr 1,1996 av Kurdo Baksis tidskrift Svartvitt förklarade Tobias Hübinette. att hans hat mot rasistiska svenskar ledde till att han ”valde att i vardagslivet inte längre tiga och ta emot. Jag började helt enkelt attackera och mer eller mindre misshandla personer som betedde sig rasistiskt i min närhet. Det kunde röra sig om allt från fullfjädrade skinheads till barn i skolåldern och äldre herrar och damer.”

Enligt uppgift skall hr Hübinette även ha varit misstänkt för eventuell inblandning i det brutala mordet på en ung man vid Fryshuset för några år sedan.

Ett lågvattenmärke

Efter att Sveriges Radio gång på gång anlitar en person med hr Hübinettes rasistiska åsikter som expert på ”svenskhet” och ”rasism” har SR förlorat all trovärdighet. Nog borde väl ett public serviceföretag som Sveriges Radio vara mer noggrant med sitt renommé och undvika att sänka sig till att ha en känd – för att inte säga ökänd – våldsverkare i sina program? Var det av ren okunnighet eller var det ett medvetet försök att föra lyssnarna bakom ljuset genom att framställa Tobias Hübinette som en oförvitlig akademisk auktoritet?

Jag anser att Vågen-redaktionens klavertramp är så gravt att Ni bör be lyssnarna om ursäkt för hr Hübinettes medverkan mot bakgrund av vad Ni nu vet om hans rasistiska uttalanden och kriminella förflutna.

Avslutningsvis vill jag påminna Vågen-redaktionen om den franske 1500-talsfilosofen Michel de Montaignes kloka ord: ”Vid randen av en avgrund finns det blott en sak att göra: ta ett steg tillbaka” d v s Ni bör förklara Tobias Hübinettes medverkan i Ert program inför lyssnarna och som sagt be om ursäkt för Ert misstag!

Inger-Siv Mattson, f d internationell sekreterare vid ett statligt forskningsråd

[1][1] Enligt uppgift även känd under pseudonymen Erik Johansson
[2][2] När detta skrevs lär Aktuelltreportern Christian Catomeris ha varit chefredaktör och ansvarig utgivare av Creol
[3][3] En av dem som fått Hübinette dömd för olaga hot är en f d medlem av Sverigedemokraternas partistyrelse (Uppsala tingsrätt, dom 1800:95)

Ett av de största brotten mot god sed och mot gällande normer är att säga som det är, att skriva rakt på sak, en klar och tydlig prosa och bortse från koderna inom journalistiken och det intellektuella samhället. Alla som har avvikande åsikter vet att de i dag måste maskera sina känslor och uppfattningar i ett ogenomträngligt, fördöljande språk. Eufemismer, försiktiga allusioner, vaga symboler, det är de verbala redskap den får nöja sig med som vill delta i den svenska samhällsdebatten och inte äger de politiskt korrekta åsikterna.

Den som inte vill det får nöja sig med enstaka magasin, eller mest troligt, bloggande; lyckligtvis en ännu obeskuren källa till fri debatt. Det är klart att bloggandet måste stöta alla vaksamma åsiktspoliser, alla självutnämnda censorer.

I tredje världens diktaturer, vänster eller höger, riskerar en person med självständiga åsikter att bli mördad. Dit har vi ännu inte riktigt hunnit i Sverige men hot förekommer, inte minst mot politiker på de politiska bloggarna. En som råkat ut för det, på bruten svenska, är Tobias Billström.

Är Kafka en intuitiv profet som siade om vad som komma skulle?

I dag förefaller den sorgset blickande ironikern från Prag att vara just en sådan.

Men mörkläggandet och tummandet på sanningen, den fega tystnaden har ett högt pris.

Den nyligen döde journalisten Kurt Lundgren i Kalmar visste allt detta. På den lokala scenen var hans forum två mindre landsortstidningar, Ölandsbladet och Kalmar Läns Tidning. Men på sin blogg nådde han ut över hela riket. Han var, varken mer eller mindre, en motståndsman bland alla medlöpare.

När jag nu skrivit detta går jag in på hans blogg med den frimodiga rubriken: Östra Ölands fria horisont.

Detta var hans metafor för frihet: ett öppet landskap som försvinner ut mot havet, ett folk han respekterade och tyckte om.

Kurt Lundgren hade ungefär lika många läsare som den stora tidningen Dagens Nyheter. Så här kunde det låta i klartext, när Kurt Lundgren kommenterar tv-programmet Debatt med Janne Josefsson: ”Hur man under en timme kan diskutera Israels ingripande i Ghaza utan att nämna orsaken – 10 000 raketer från terrorligan Hamas som ramlat ner över civila israeler – det begriper jag inte. Men tanken är denna: Israel är den enda staten på jorden som inte får försvara sig när den blir anfallen, och om den gör det, ja då är det judarnas fel var de än bor i världen och om de så levt i Sverige sedan 1700-talet – det hjälper inte, genom sin ras är de skyldiga till det som sker.”

Kurt Lundgren citerar Ilmar Reepalu apropå tennismatchen i Malmö: Detta är inte en tennismatch vilken som helst, det är en match mot staten Israel.

Det är ett sanslöst påstående av ett kommunalråd och Lundgren kommenterar detta med att Reepalu måste ta hänsyn till demografiska fakta i sin stad. Av Malmös 287 000 invånare är 50 000 muslimer, 30 000 är av arabiskt ursprung och det mest vanliga pojknamnet i Malmö är Muhammed.

Kurt Lundgren är inte den som förtiger uppfattningar från vilket håll de än kommer. Han konstaterar att cyberrymden nu begåvats med en direkt antisemitisk blogg på svenska och citerar från denna: ”Personligen tror jag, precis som den iranske presidenten, att Israel kommer att försvinna som stat. Jag kanske inte får uppleva det själv, men det vore det enda korrekta.”

I en anda av frihet och öppenhet har Kurt Lundgren redigerat sin blogg; de flesta dagstidningar skulle ha mycket att lära genom att studera den. Jag har många gånger häpnat över hans insikter och kunskaper inom vida fält – och över hans totalt okorrumperade känsla för sanningssökandet. Men någon besserwisser var han sannerligen inte. Så här kan det låta: De åsikter som framförs på denna blogg baseras på ett tänkande som kan beskrivas som sanningen, men inte själva sanningen med stort S, utan man kan säga att det lutar åt det hållet, mer eller mindre i varierande grad…; jag förstår inte själv vad jag menar men det är det säkert någon annan som gör.”

Ja, förbanne mig, det gör jag. Det är roligt och briljant och tar fram essensen i det svåra letande efter vad som är rimligt.

Här skulle jag vilja fortsätta att citera det ymnighetshorn som Kurt Lundgrens blogg är. Men jag får nöja mig med att konstatera att den svenska journalistiken har lidit ett mycket svårt avbräck med hans bortgång.

Jag tror att jag fullföljer Kurt Lundgrens tankegång i fråga om judarna om jag säger följande. Tyska judar var övertygade om att deras situation före andra världskrigets utbrott skulle förbättras om de bara väntade. De var införlivade i det tyska samhället och betraktade sig som goda medborgare. De intellektuella, vars uppgift det är att hålla vakt, gömde sig eller flydde landet. Majoriteten dolde sitt ansikte för att överleva i Tyskland.

En sådan situation upplever vi i dagens Sverige. Majoriteten av mediakåren förhåller sig politiskt korrekt. Detta är också det främsta skälet till att Kurt Lundgrens blogg hade lika många läsare som Dagens Nyheter. De har nu mist ett andligt vattenhål.

Jag tror att Kurt Lundgren skulle ha fortsatt att vara en motståndsman vad som än hände. Han var fullkomligt orädd och erkände ingen annan husbonde än sanningssökandet.

De journalister som nu av politiska, ideologiska eller andra skäl väjer för sanningen är ytterst farliga eftersom deras medlöperi på sikt leder till att konflikten trappas upp. Det lilla landet Israel är omgivet av fiender och i Europa finns inte många pålitliga vänner bland nationerna, allra minst Sverige. Det är mycket möjligt att den rasistiska bloggaren som citeras av Kurt Lundgren får rätt. Men vi kan vara alldeles övertygade om att det hjältemodiga Israel kommer att kämpa med alla tills buds stående medel, inklusive atomvapen, för att försvara sitt territorium och sitt folk. I den kampen kan mycket väl finnas ett embryo till ett nytt världskrig.

Men det är Kurt Lundgren som här ska ha sista ordet och vi återvänder till tennismatchen i Malmö och hans citat av polischefens strategi i denna stad: Det är farligt att ge sig in i en folkhop, därför gör vi ingenting, dagarna efter tittar vi på de filmer som vi spelat in och då kan vi eventuellt lagsöka någon.

Kurt Lundgren kommenterar: svensk dadda-dulta-polis haver talat.

Anders Johansson

Om vi räknar med tre talare i Sveriges alla småstäder blir det ett 1800-tal. Och om vi räknar riktigt lågt kommer frasen "nya svenskar" nämnas fem gånger av varje talare. Det blir en niotusen gånger. Med andra ord: ungefär dubbelt så många gånger som under en vanlig dag. Idag kommer man också prata lite mer om svenskarnas rasism än vanligt. Man kommer prata lite mer, om hur mycket vi svenskar har att lära av andra kulturer. Hur tacksamma vi borde vara, och att det egentligen inte finns något som är svenskt. Och egentligen inte några svenskar heller.

Men om vi nu skulle finnas, ska vi i vilket fall som helst vara tacksamma. Och även om det egentligen inte finns några invandrare heller, ska vi i alla fall hälsa dem välkomna. För Sverige är ett dåligt land: tråkigt, stelt och utan kultur. Visserligen var det invandrarna som byggde Sverige, och Sverige har ju alltid varit en mångkultur. Men på något sätt har vi svenskar, vi som inte finns, lyckats göra det tråkigt ändå. Släng in några "vård, skola, omsorg" och det är ungefär vad 600 kommunpolitiker kommer snacka om idag.

SVT:s Agenda gav svenskarna två alternativ för hur de kunde fira sin nationaldag. Antingen, sa man, kunde vi stå i knäbyxor och minnas fornstora dagar då Sverige var en diktatur. Eller så kunde vi ägna dagen åt att fundera på om det överhuvudtaget finns något svenskt. Det är ett ganska märkligt nationaldagsfirande som socialdemokraterna planerat åt oss. En helgdag då massa människor träffas för att fira hur lite de har att fira.

Villaungarna i AFA har också arrangerat ett möte. Där är det nästan lika vitt som här. Det brukar det, ironiskt nog, vara när medelklassvänstern demonstrerar. Rebellerna kräver att nationalstaten avskaffas och vrålar att det inte finns något svenskt. Och bortsett från palestinasjalarna är det ungefär samma sak som massmedia gjort hela veckan, och precis samma sak som Sveriges alla kommunsossar med urtvättade koftor kommer att prata om. Och där har ni Sveriges nationaldag i regimens tecken. Ytterligare lite mer skam åt svenskarna, ytterligare lite hyllningsord åt massinvandringen.
Faktum är, att om vi bortser från ett antal sverigedemokrater som just nu sitter och dricker kaffe i en bunker på Södermalm, är den manifestation som vi anordnar här det enda nationaldagsfirandet i hela Sverige som inte handlar om att hylla icke-svenskar. Det enda nationaldagsfirandet som inte handlar om hur mycket vi har att lära, hur tacksamma vi borde vara, och hur mycket vi borde skämmas.

Folkets marsch är det enda nationaldagsfirandet som faktiskt handlar om det som ett svenskt nationaldagsfirande borde handla om - svenskar. Vårt ursprung, vårt folk, vår kultur och vår stolthet.

I de flesta kommuner har man valt att arrangera en så kallad mångkulturell nationaldag. Massa olika folkslag ska uppträda och visa upp sina kulturer och berättar om hur stolta de är över den. Och att en massa svenskar ska titta på och berätta om hur mycket de skäms över sin. Naturligtvis lockar sådana tillställningar. Jag menar, i ett land där den största kvällstidningen publicerar tio-i-topp-listor på varför man ska hata vita män. Där kändisar hävdar att svenskar är urblekta, tråkiga, töntiga och fula. Där det stiftas lagar för att diskriminera svenskar. Där kultureliten tävlar om vem som på grövsta sätt kan förlöjliga, håna och förneka allt svenskt men där vi inte ens kan döpa en glass till Nogger eftersom det kan få en asylsökande att ta illa upp. Eller där Karlskrona inte kunde ha en kommunskylt med tre svenskar på eftersom det "förde tankarna till folkutrotning". Och bli inte förvånade om även den mördade bonden som skrev "neger" med sitt eget blod, också han kommer åtalas för hets mot folkgrupp. Är det konstigt att lämlarna i ett sådant samhälle manifesterar nationaldagen på precis det typiskt svenska sätt som massmedia lärt dem att manifestera alla andra dagar på - genom att hata sig själva?
För det är den outtalade principen som folket gång på gång får lära sig. Det är den röda tråden i alla debatter, krönikor, ledare och i populärkulturen som vi matas med under varje vaken stund på dygnet. Allt svart bra, allt vitt dåligt. Den enda skillnaden är att nu är det nationaldag, nu är det fest, och nu ska hata oss själva lite mer än vanligt.

Antinationalismen är enkel. Och naturligtvis är den det. Det är lätt att vara muslim i Afghanistan också. Eller hindu i Indien. Det har alltid varit lätt att följa makten. Speciellt lockande blir maktens ideologi för dem som inte kan något, och som inte orkar ta reda på det heller. Då är antinationalismen perfekt. Det krävs inga kunskaper eller något engagemang. Det räcker med att i varje sammanhang hålla sig till den enkla princip som repeterats så många gånger i massmedia att till och med en apa skulle kunna lära sig det: svart bra, vitt dåligt. Man behöver inte memorera massa statistik, analysera resonemang, eller ödsla tid på att sätta sig in i något för att anamma den mångkulturella ideologin. Det är okej för det moderata kommunalrådet att just nu ägna sitt nationaldagstal åt att berätta hur Sverige behöver arbetskraftsinvandring för att klara ekonomin. Lika okej som det är för en vänsterpartist att förklara att samma Sverige är rikt, och att vi minsann har råd att hjälpa. Moderaten och vänsterpartisten kan skaka hand. De tycker helt olika, men är ändå helt överens. Och vare sig vänsterpartisten eller moderaten behöver någonsin bevisa sina påståenden eftersom de båda två i slutändan har anammat exakt samma outtalade princip. Och då är det bara att välja vilka argument man vill ha. Ökad invandring för att vår ekonomi kräver det, eller ökad invandring för att vi har råd att hjälpa. Ökad invandring för att Sverige alltid har varit en mångkultur. Eller ökad invandring för att Sverige alltid har saknat en kultur och behöver berikas. Ökad invandring för att de som kommer hit är välutbildade, driftiga företagare. Eller ökad invandring för att de som kommer hit är fattiga, outbildade stackare som behöver vår hjälp.Vad man än väljer är man precis lika medveten, lika påläst och öppensinnad. Och man riskerar aldrig att bli ifrågasatt. Man kan vara moderiktigt "medveten" och "engagerad" utan att behöva traggla genom massa böcker och utredningar för att bli det. Lite som en fettsugning - man lever upp till idealen utan att behöva jobba för det. Och att demonstrera idag för att krossa nationalstaten är också enkelt. Man behöver inte kunna ett skit om Sveriges historia: men kan ändå häva ur sig att "invandrarna byggde det här landet". Och man behöver inte veta ett smack om ekonomi för att säga att Sverige behöver arbetskraftsinvandring. För det följer de outtalade reglerna. Det är maktens ideologi. Det är riskfritt. Till skillnad från detta manifest. För när man manifesterar för svenskarnas bevarande är det inget man gör riskfritt. Att manifestera för vår kultur, vår rätt att gå trygga i vårt eget land, vår rätt till egen välfärd, vår rätt till folkligt överlevande och vår rätt till nationell stolthet är definitivt inget man gör utan att bli ifrågasatt. Det är inget man kan häva ur sig utan att vara beredd att argumentera för sin sak. Det är inget man gör utan att vara redo att försvara sig. Trots detta är det precis vad tusen svenskar valt att göra idag. Och även om vi i dagsläget bara är en stadigt växande minoritet - är vi en minoritet med ett gemensamt mål och med samma övertygelse. Det är vår styrka. För vi har något som etablissemanget aldrig kommer att få. Oavsett sin media, sina lagar och resurser. Det är lojala fotsoldater. Genuint övertygade anhängare.

Medan allt fler svenskar sluter sig samman mot ett gemensamt mål om att återta vår frihet och våra rättigheter, finns det bara en enda sak som den brokiga skaran antinationalisterna har gemensamt - sin bekvämlighet, sitt ointresse, sin feghet, sin brist på verkligt engagemang och en kronisk rädsla att gå emot flocken. Antinationalismen kräver inget, den kräver ingen övertygelse och den kräver ingen konsekvens. Det är maktens ideologi. Och därför passar den så bra för alla som inte kan något, men ändå vill tycka. Till och med ett stolpskott som Mona Sahlin kan leva upp till kraven. Sahlin som varit minister i det mesta men alltid gjort bort sig och blivit tvungen att avgå. Men som integrationsminister lyckades även hon.
Men ingen ideologi kan överleva på så skör grund som den svenska mångkulturen. Och medan samhället allt mer går under i brottslighet, nedskärningar och social upplösning - där fegisar tävlar om vem som ivrigast kan följa maktens dogmer - har den svenska nationalismen vuxit sig allt starkare.Och jag menar inte bara att vi blivit fler, för det är inte det viktigaste, utan att vi blivit allt mer härdade, bättre organiserade, kompromisslösare och resursstarkare. Vi manifesterar inte nationaldagen för att hylla vare sig fornstora dagar eller den mångetniska smältdegel som allt mer går mot sin egen kollaps. Vi manifesterar den framtid, och den seger vi går allt närmare. För vi står enade, de faller söndrade. Sveriges etablissemang har ett lite speciellt sätt att fira nationaldagen. Det är ju en dag när man ska hylla sin nation. Det följer med själva namnet. Men i ett land där statsministern berättar att det svenska bara är rena barbariet. Till skillnad från hans kannibal-farfar. Och i ett land där ett av riksdagspartierna nyligen blev tvungna att dra tillbaks sina partibroschyrer eftersom dom innehöll alldeles för mycket bilder på svenskar.I ett sånt land gäller det att fira nationaldagen på rätt sätt. I Stockholm firar man med zigenardans och kurdisk folkpop.I Göteborg har man välkomstceremoni på Liseberg för alla nya svenskar. Och de flesta kommuner har gjort det till tradition att bjuda alla nya svenskar på kaffe och bulle, som tack för att dom har kommit hit.

Det är ingen slump att varenda småpolitiker och permanentad sossetant har valt att arrangera nationaldagen på samma sätt. För hur skulle dom annars göra? Nationaldagen är ju en dag som man ska tycka om sitt land. Och det är det enda som det fortfarande är okej att tycka om med Sverige. Är att vi är bäst på mångkultur. Att vi är bäst i världen på att byta ut oss själva. Att vi är bäst i världen på att inse hur kränkande det måste vara för en flykting. Att fly ifrån krig och tortyr. Och hamna i Sverige. Och mötas av något ännu värre, en broschyr med svenskar. Vem kan begära att en flykting ska stå ut med det? Bilder på svenskar. I Sverige av alla ställen.

Nationaldagen har blivit Sveriges mest mångkulturella dag. Den dag då man mest hyllar allt det icke-svenska. Och det är ingen slump. Det är inte en tillfällighet att den statliga televisionen har valt att illustrera vartenda inslag om nationaldagen med de mest mörkhyade dom kunnat hitta. På samma sätt som kulturnämnden illustrerade sin vikinga-utställning med bilder på invandrarkvinnor. För det är just det svenskaste. Nationaldag, midsommar, blågult. Det som gemene man förknippar med sitt hemland. Det är just det som makten vill få oss att associera med det nya Sverige. Det är just det typiskt svenska som alltid måste illustreras med bilder på mångkulturen. Tills neger blir synonymt med svensk. På samma sätt som blonda barn är synonymt med hat och ondska. När George Orwell beskrev en diktatur var det just detta som var det centrala. Hur makten hela tiden ger gamla begrepp en ny betydelse. Definierar om, för att verkligheten ska passa in i deras mall.

För några år sen kom Sveriges politiker på att det fanns alldeles för många invandrare i brottsstatistiken. Dom var oroliga att det kunde skapa rasism, och beslöt att göra något åt saken. Det gjorde dom. Dom definierade om. Och började kalla alla invandrare med svenskt medborgarskap för svenskar. En afrikan som fått asyl i Sverige blev alltså en svensk. Så nu för tiden begår invandrare inte alls lika mycket brott. Svenskarna däremot har börjat bete sig ganska underligt. Svenskarna har börjat åka till Somalia för att könsstympa sina döttrar. Svenskar har börjat slänga syra på sina fruar som inte vill ha huckle. Och svenskar har börjat åka till Afghanistan och bli gripna för terroristbrott. Ännu mer förvirrande är att dessa svenskar blir invandrare igen, ifall de råkar ut för ett brott. Då hamnar dom fortfarande i statistiken över misstänkt rasism. Jag tror att de flesta nationella aktivister har hört om de tre somalierna som för ett par år sedan våldtog två svenska flickor. På löpsedlarna blev dom svenskar.Och det blev dom i statistiken också. Dom hade ju svenska medborgarskap. Som bekant hamnade en av somalierna på ett ungdomshem. Och där blev han själv våldtagen. Av en annan av maktens favoriter. En bög. Denna kolsvarta somalier har alltså lyckats bidra med två siffror i statistiken. Dels som svensk våldtäktsman. Och dels som invandrat brottsoffer. Allt enligt maktens definitioner. Och det är den statistiken som makthavarna använder när dom ska ”bevisa” att rasisterna har fel.

Dom flesta svenskar känner inte till det här. När dom slår på tv:n och hör en professor berätta att det inte alls är invandrare som står bakom den ökade kriminaliteten. Då känner dom inte till hur makten har gjort om begreppen. Dom känner inte till hur makten definierar och förvränger statistiken. Men det betyder inte att svenskarna inte har ögon att se med. Folk ser vad det är för människor som drar runt i gäng på gatorna. Ungdomar märker precis vilka ”svenskar” det är som föraktar dom i skolorna. Och det spelar ingen roll vad makten kallar det i sin statistik, eller i sina forskningsrapporter eller på sina löpsedlar. Om dom kallar gängen för invandrare eller solbrända svenskar. Alla kan se hur våra bostadsområden förvandlas, och hur moskéer växer upp mellan husen. Och det krävs inte mycket för att se hur befolkningen håller på att bli undanträngda och ersatta.

Massmedias lögner lurar inte särskilt många. Precis som i alla diktaturer är det egentligen inte maktens propaganda som övertygar. Utan den vaga medvetenheten om vad som händer med dom som inte tror på den. Och därför finns det naturligtvis alltid gott om människor som ser till att tycka precis som makten.
Det finns massor av antifascister i Sverige. Eller som de hellre kallar sig - modiga rebeller. Idag är de ute och bränner flaggor och skriker om att krossa nationalstaten och är allmänt rebelliska. Dom kämpar för invandring, homosexuella och feminism. Vilket också råkar vara precis vad massmedia kämpar för. Och polisen. Och politikerna. Och skolan. Och alla myndigheter. Så det är ju tur för dessa modiga rebeller att de råkade födas just i Sverige. Just nu. Där deras modiga kamp innebär att de blir hyllade i media och belönade med statliga bidrag. Där dom slipper hamna i fängelse eller bli av med sina jobb. Ingen av våra rebelliska kvinnokämpar råkade födas i mellanöstern. Där de kunde lära ut lite feminism. Ett land som verkligen skulle behöva några modiga kämpar som kunde lätta lite på de hårda raslagarna. Istället hamnade dom alltså här. Allihop. Där makten redan tycker precis som dom. Och det är givetvis ingen tillfällighet. Sådana människor har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Oavsett vilken regim vi har. I Ryssland under kommunismen kallade dom sig goda proletärer och hjälpte Stalin att jaga hans fiender I USA under samma tid kallade dom sig goda anti-kommunister och hjälpte regeringen att jaga deras fiender. Under 1400-talet kallade dom sig goda kristna och hjälpte kyrkan att jaga häxor. Och i Sverige idag kallar dom sig goda antifascister och hjälper makten att jaga nazister. Dom kallar sig massa olika saker beroende på var och när de dyker upp.

Men i historieböckerna kallas dom alltid samma sak. Medlöpare. Fegisar som alltid tycker vad makten säger åt dem. Men det har också alltid funnits män och kvinnor som vågar stå upp mot diktaturen trots lögner, anklagelser och hot. Det är dessa män och kvinnor som idag utgör det nationalistiska motståndet. Och det är deras mod och övertygelse som får motståndet att växa trots att vi inte har en promille av maktens resurser.

Kvällstidningarna har den senaste tiden flinat hånfullt åt att motståndarna till massinvandringen ofta är lågavlönade och bor i förorter. Inte alls lika hippa som de trendiga, medelålders tanterna på aftonbladet. Och ja. Dom har rätt. En hel del av oss tjänar säkert inte alls lika mycket som dom. Och bor säkert inte alls i lika fina villor, i lika fina svenska, bevakade bostadsområden. Där vi kan vara toleranta på avstånd. Det nationella motståndet gör precis det som låtsasrebellerna på kvällstidningarna bara vågar fantisera om. Vi sparkar uppåt.

Vi kan givetvis inte konkurrera med etablissemanget när det gäller resurser. Vi kan inte mäta oss mot deras tv-kanaler och tidningar med miljonupplagor. Men vi har något som dom inte har. Vi har en verklighet, som människor själva kan se, och som bekräftar det som står i våra tidningar och på våra hemsidor. Och medan dom har sina medlöpare som tycker som dom blir tillsagda eftersom det är bra för karriären. Så har vi övertygade anhängare som är beredda att offra allt för det dom tror på. Och för varje dag förlorar makten ytterligare lite av sin styrka. Och för varje dag vinner vi ytterligare anhängare. Deras diktatur är dömd att gå under. Deras lagar, kampanjer, smutskastningar och hot kan på sin höjd sakta ner motståndet. Men det kommer aldrig att kunna stoppa oss.
Jag vet detta. Och jag vet att våra barn kommer att ha ytterligare en helgdag i almanackan.

En dag då de firar hur det nationella motståndet tog tillbaks landet, och gjorde Sverige svenskt.

Precis som Lenin hade användning för ”nyttiga idioter” för att genomföra sin sovjetiska revolution i Ryssland för 90 år sedan, har islamisterna över hela världen användning för supportrar och naivister som talar för deras sak. Oavsett på vilket sätt de ”nyttiga idioterna” i olika länder stöder islam, därför att de är förblindade av islamismens retorik eller otillåtet naiva, så blir resultatet detsamma: islamisterna får stöd där de skulle ha motstånd, förståelse när de skulle mötas av förakt.

Den muslimske författaren Salman Rushdie har upprepade gånger försökt väcka de sött slumrande västerländska politikerna genom att göra dem uppmärksamma på att om förra århundradets kamp var riktat mot kommunismen och nazismen, så är nog detta århundradets avgörande kamp riktad mot islamismen. Rushdie är en prisvinnande författare, som de flesta säkert minns sedan han fick en dödsdom av Irans ledare för att han skrivit den islamkritiska boken Satans-verserna.

En annan muslimsk författare, somaliskan Ayaan Hirsi Ali, levde under beskydd i Holland innan hon var tvungen att ta konsekvenserna av hoten mot henne, och reste till USA. Tidigare hade regissören av den islam-kritiska film hon skrivit manuset till, Theo van Gogh, blivit bestialiskt mördad på öppen gata i Holland.

Islamismen breder ut sig, inte bara i arabiska och muslimska länder, utan också i Europa och Danmark. Det är inte för skojs skull som de demokratiska krafterna i Turkiet kämpar en bitter strid mot den galopperande islamismen i deras land. Just Turkiet har under möda och besvär gjort målinriktade försök att skapa en demokratisk, muslimsk republik – och även om jag inte anser att Turkiet av i dag är demokratiskt, så är det dock det muslimska land som kommit närmast.

Vad är det med oss, som inte lyssnar till alla de som under stora offer och risk för liv och lem varnar oss för den fara som islam utgör?

Vad är det med oss, som med en underlig, naiv och övertolerant visdom inte bara tillåter, utan även försvarar intoleransen och medeltidsmörkret?

Vad är det med oss, som räcker handen till de som, med utgångspunkt i en förskola i Nörrebro i Köpenhamn, tänker kämpa för en islamsk stat i Danmark – en stat, där islam och profeten Muhammeds ord styr allt och alla?

Detta kan inte fortgå!

Vi är danskar, och vi är i Danmark. Våra värden är fred, frihet, jämlikhet, lika människovärde, omsorg och hjärtlighet. Inte heligt krig, diktatur, förtryck, huckle, ondska och underkastelse.

Vi har alla vår frihet. Den är bara begränsad av lagen och av alla andras rätt till samma frihet. Friheten innefattar inte intolerans, förföljelse och förtryck.

Det bör inte vara svårt för var och en att ta ställning: för friheten och glädjen, emot diktaturen och mörkret.

Med vänlig hälsning

Pia Kjærsgaard

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan - på frihetens grund.

Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter - andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget - vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom - men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga."

- Wilhelm Moberg, Svensk strävan, 1941

Asylpolitiken ger röster till Sd
Tusentals arbetare är på väg till Sverigedemokraterna! Undersökning efter undersökning visar att stora delar av svenska folket har åsikter gällande asylpolitiken som överensstämmer mycket starkt med Sverigedemokraternas politik och den politik som bedrivs i våra grannländer.

Anpassa politiken till nordisk arbetarpolitik som de socialdemokratiska partierna för i våra grannländer. Den är på flera punkter till och med restriktivare än Sverigedemokraternas! Den bygger på att man för en riktig asylpolitik enligt internationella regler och inte som i Sverige där man har illegal ekonomisk invandring som tär på hela samhällsekonomin med en massinvandring som de svenska arbetarna aldrig har givit sitt medgivande till.

Före detta Arbetarkommunens ordförande i Fagersta ville anpassa den förda asylpolitiken till övriga Nordens. Den före detta ordföranden och hans grupp av socialdemokrater pekade på enorma brister i politiken som man ville rätta till. Men efter en intern debatt fick han avgå.

Men han har stora skaror av socialdemokratiska sympatisörer på internet.

Läs också: Nätverk för Sverige

Erik Eriksson
Folkhemsosse